gråta gör en svag
Att sakna någon gör så fruktansvärt ont i en. Det känns som någon drar ut ens hjärta stampar på det spottar och sen kastar in det i ens kropp. Och då är det trasigt och äckligt. Och när tårarna inte kan sluta rinna ner för ens kinder. När man försöker inte att gråta, men det är inte så lätt. Alla fina minnen man har tillsammans.
Ja jag saknar Melodie en häst, jo jag vet att folk som inte rider kanske inte fattar hur man kan sakna en häst. Men det är jävligt lätt att sakna en häst. Man gör så mycket tillsammans, man har så mycket tillsammans. Man tror att hästen kanske kan sakna en. Jag hoppas att hon saknar mig. Jag hoppas att en häst kan komma ihåg en efter en vecka och lite mer tillsammans. Men ärligt så vet jag inte. Men jag saknar henne så det gör ont i mig.
Här sitter jag och det ända jag har kvar är en äckligt arm som inte är normal, jag längtar till stallet, jag vill verkligen dit! Jag drömmer om hästar och stall nästan verenda dag, men i mina drömmar mår jag bra. Jag kan drömma mig bort och känna mig levande. Jag har inga sår på min arm och jag har den helt normalt. Jag är aldrig ledsen.
Men sen så vaknar jag och det första jag gör är att kollar på min arm, inser att allting är en dröm och får en tårar i mina ögon. Men gråta ska jag inte göra. Jag har sagt det förut och säger det igen jag tillåter mig aldrig att gråta, jag är redan så svag och jag sjunker inte så lågt att jag börjar gråta, har inte tid med sånt trams. Det finns barn med Aids, folk som har hjärtproblem just nu så mister en person sina ben. Så jag kan inte gråta över min "lilla" skada armen som jag inte kan sträcka ut. Det finns värre problem jag vet.
Jag har gråtit så mycket, jag grät när jag såg min arm ur led, fast då visste jag inte att den var ut led, trodde att den var av, att min arm låg lös i min tröja. Jag grät ännu när jag kom in till sjukhuset och skulle opereras mer då kom mina verkliga tårar. Då hade jag min vän Katrin med mig hon trösta mig. Jag sa dom fula orden "Jag kommer aldrig mer kunna rida Katrin" jag tror jag hade rätt när jag sa så, kanske visste kroppen redan om det då. Jag kan ju inte rida nu längre, kanske till julen har dom sagt men ingen vet. Det beror på min kropp och mitt psyke. Jag ska aldrig mera gråta! Att gråta hjälps inte.
8/7 08 då förstördes min arm, min självkänsla och mitt psyke.
Flickan som aldrig gråter? Eller flickan som aldrig mer ska gråta?
xoxo /N
Ja jag saknar Melodie en häst, jo jag vet att folk som inte rider kanske inte fattar hur man kan sakna en häst. Men det är jävligt lätt att sakna en häst. Man gör så mycket tillsammans, man har så mycket tillsammans. Man tror att hästen kanske kan sakna en. Jag hoppas att hon saknar mig. Jag hoppas att en häst kan komma ihåg en efter en vecka och lite mer tillsammans. Men ärligt så vet jag inte. Men jag saknar henne så det gör ont i mig.
Här sitter jag och det ända jag har kvar är en äckligt arm som inte är normal, jag längtar till stallet, jag vill verkligen dit! Jag drömmer om hästar och stall nästan verenda dag, men i mina drömmar mår jag bra. Jag kan drömma mig bort och känna mig levande. Jag har inga sår på min arm och jag har den helt normalt. Jag är aldrig ledsen.
Men sen så vaknar jag och det första jag gör är att kollar på min arm, inser att allting är en dröm och får en tårar i mina ögon. Men gråta ska jag inte göra. Jag har sagt det förut och säger det igen jag tillåter mig aldrig att gråta, jag är redan så svag och jag sjunker inte så lågt att jag börjar gråta, har inte tid med sånt trams. Det finns barn med Aids, folk som har hjärtproblem just nu så mister en person sina ben. Så jag kan inte gråta över min "lilla" skada armen som jag inte kan sträcka ut. Det finns värre problem jag vet.
Jag har gråtit så mycket, jag grät när jag såg min arm ur led, fast då visste jag inte att den var ut led, trodde att den var av, att min arm låg lös i min tröja. Jag grät ännu när jag kom in till sjukhuset och skulle opereras mer då kom mina verkliga tårar. Då hade jag min vän Katrin med mig hon trösta mig. Jag sa dom fula orden "Jag kommer aldrig mer kunna rida Katrin" jag tror jag hade rätt när jag sa så, kanske visste kroppen redan om det då. Jag kan ju inte rida nu längre, kanske till julen har dom sagt men ingen vet. Det beror på min kropp och mitt psyke. Jag ska aldrig mera gråta! Att gråta hjälps inte.
8/7 08 då förstördes min arm, min självkänsla och mitt psyke.
Flickan som aldrig gråter? Eller flickan som aldrig mer ska gråta?
xoxo /N
Kommentarer
Postat av: Hanna
Jag vet precis hur du känner! För 4 månader sedan hade vi dansuppvisning, jag gjorde ett för svårt spagathopp och sträckte sönder ljumsken och baksidalår muskeln. Jag missade 2 viktiga danstävlingar före sommarn, varav ett SM i GLOBEN! Jag var så ledsen, jag har fortfarande kvar skadan och går på skukgymnastik varje vecka och har gjort det väääldigt länge känns det som, ljumskaskadpr kan liksom ta flera år och dansen blir det ju svårt med, men jag har faktiskt kommit igång lite iallafall men har lååång väg kvar till att bli frisk!
Det är såå störande, Jag tycker såå synd om dej gmn!!!
krya på dig och ha det bra!
Trackback
