Jag är inte bortskämd
Jag är så äckligt ledsen och jävligt arg. Jag, mamma och min låtsats pappa satt och kollade på en film! Min "pappa" satt och gjorde ett ljud som jag stör mig, när man kollar på film så ska det vara tyst that's it! Jag sa till honom lite snällt, han lyssnade inte så jag sa till igen. Han fortsatte med sitt jävliga störande ljud och jag höjde rösten. Då ska den fula saken jävlas med mig och göra det ljudet ännu mer och skratta. Så jag tog gick från tvn, så lätt förstör han min kväll. Liksom varför inte bara sluta när man ber om det?! Han tigger ju bråk med en. Sånt blir jag sur på, när folk verkligen tigger bråk.
Jag kallar honom den fula saken just nu, han och jag går inte ihop även om han har bott med mig sen jag var 5 månader. Jag menar inget illa är bara så äckligt arg på allt... Man kan bli så när psyket sviker efter en ridolycka
Jag gillar inte heller hans släkt. Tack vare att dom kallar mig bortskämd, varför vet jag inte! Har mitt studiebidrag inget mer. Visst min mamma betalar ju lite åt mig och sånt. Jag äger inget av värde förutom min mobil och mp3, visst jag har märkes kläder men bara för jag har det är jag bortskämd då?! Jag betalar mina kläder själv.
Jag hade en medryttarhäst som jag betalade själv, jobbade ihop mina pengar Slet arslet av mig.
Men jag kan berätta om engång då jag höll på att börja grina.
Det var 05 typ i Juni/Juli jag kommer inte ihåg men iaf. Min familj åkte till min farfar i stockholm och hans sambo vi hade jätte trevlig vi brukar/brukade vara där. Vi satt på altan då skojjar jag med min farfar och säger "Jag vill ha en egen häst" och han skrattar, det var ju ett skämt. Och så svarar han "Ja det får du om du får 2000:- i månaden" och jag sa nått tillbaka kommer inte ihåg... Då säger min farfars sambo skit tjurigt "haha det lyckas du ju inte med" så fortsätter disskutionen... Allt är liksom på skojj, då säger hon "Du är så himla bortskämd" och min mamma börjar försvara mig, visst jag är bortskämd men det är ju nästan alla barn i Sverige isåfall. Vi har ju kläder, mat och skolutbildning dom flesta. Är man bortskämd då?! Nej det tycker jag inte... Men iaf hon satt och slängde ut sig en massa dumma saker till mig hur jäkla bortskämd jag är, hur glad jag ska vara, allt jag aldrig hjälper till hemma (hur kan hon veta det som har varit hos oss 3 gånger? Och kan inte ens ringa och gratta en, kan inte ens komma på ens konfrimation) Men det var så jävla hårt att sitta och höra det face to face när hon börjar skälla ut mig. Jag var 14 år jag blev helt tårögd. Allt var ju på skojj.
Jag ringde min kompis I Oxelösund hemstaden och berätta allt hon skulle komma till Sthlm dagen efter, jag började ju såklart grina.
Jag önskar att hon hade kallat mig bortskämd idag eller i nutiden. Då jävlar skulle hon få se. Man kallar inte mig bortskämd om man inte kan ta konsekvenserna, jag tar ingen skit som jag alltid gjorde förut. Nu är jag stark!
xoxo /N
Jag kallar honom den fula saken just nu, han och jag går inte ihop även om han har bott med mig sen jag var 5 månader. Jag menar inget illa är bara så äckligt arg på allt... Man kan bli så när psyket sviker efter en ridolycka
Jag gillar inte heller hans släkt. Tack vare att dom kallar mig bortskämd, varför vet jag inte! Har mitt studiebidrag inget mer. Visst min mamma betalar ju lite åt mig och sånt. Jag äger inget av värde förutom min mobil och mp3, visst jag har märkes kläder men bara för jag har det är jag bortskämd då?! Jag betalar mina kläder själv.
Jag hade en medryttarhäst som jag betalade själv, jobbade ihop mina pengar Slet arslet av mig.
Men jag kan berätta om engång då jag höll på att börja grina.
Det var 05 typ i Juni/Juli jag kommer inte ihåg men iaf. Min familj åkte till min farfar i stockholm och hans sambo vi hade jätte trevlig vi brukar/brukade vara där. Vi satt på altan då skojjar jag med min farfar och säger "Jag vill ha en egen häst" och han skrattar, det var ju ett skämt. Och så svarar han "Ja det får du om du får 2000:- i månaden" och jag sa nått tillbaka kommer inte ihåg... Då säger min farfars sambo skit tjurigt "haha det lyckas du ju inte med" så fortsätter disskutionen... Allt är liksom på skojj, då säger hon "Du är så himla bortskämd" och min mamma börjar försvara mig, visst jag är bortskämd men det är ju nästan alla barn i Sverige isåfall. Vi har ju kläder, mat och skolutbildning dom flesta. Är man bortskämd då?! Nej det tycker jag inte... Men iaf hon satt och slängde ut sig en massa dumma saker till mig hur jäkla bortskämd jag är, hur glad jag ska vara, allt jag aldrig hjälper till hemma (hur kan hon veta det som har varit hos oss 3 gånger? Och kan inte ens ringa och gratta en, kan inte ens komma på ens konfrimation) Men det var så jävla hårt att sitta och höra det face to face när hon börjar skälla ut mig. Jag var 14 år jag blev helt tårögd. Allt var ju på skojj.
Jag ringde min kompis I Oxelösund hemstaden och berätta allt hon skulle komma till Sthlm dagen efter, jag började ju såklart grina.
Jag önskar att hon hade kallat mig bortskämd idag eller i nutiden. Då jävlar skulle hon få se. Man kallar inte mig bortskämd om man inte kan ta konsekvenserna, jag tar ingen skit som jag alltid gjorde förut. Nu är jag stark!
xoxo /N
Kommentarer
Trackback
